Fat Psycho

Jag är låg. Ska jag vara saklig så beror det på att jag känner mig misslyckad på nästan alla plan av mitt liv. Ingenting fungerar. Ekonomin är åt helvete och jag har två extrajobb varav det ena ogillar jag starkt och det andra genererar futtiga pengar och få timmar.

Jag känner mig ful, korkad och ständigt utnyttjad. Jag vet att känna och att påstå sig vara är två olika saker.
Det är som att ha en boaorm runt sig som sakta kramar luften ur mig. Jag slåss med negativa tankar om mig själv medan jag skäms så grönjävligt över att jag inte orkar hålla huvudet högt och le utan bryter ihop och tappar ansiktet. Jag skäms skäms skäms. Jag vill känna mig glad och tacksam, faktiskt så vill jag det. Men det känns som om alla där ute är smartare, snyggare och mer framgångsrika än jag. Jag är bara en fläck på kaklet som man inte orkar torka bort.

Igår fick jag ett psykbryt minst sagt och vandrade ut i mörkret ensam. Min tanke var att ta mig till mamma men halvvägs dit så blev jag som förstenad. I två timmar stirrade jag på en buske i en liten skogsdunge mitt i natten. Sen stirrade jag på min mobil och var på väg att ringa mamma flera gånger men kom inte för mig. Efter en stund så försökte jag få tag på numret till psykrådgivningen bara för att få hjälp att lossna ur min förstenande ångest men jag hade ingen täckning där jag satt.

Det är någon form av passiv desperation. Först gråter jag hejdlöst för att sen förvandlas till en zombie.

Jag blir så arg på mig själv. Om ägget eller hönan kom först vet jag inte men jag kan inte sluta tänka på mat och funderingar kring att banta mig lycklig och älskad dyker upp och slåss för att ta över.

Vem fan vill ha mig? "Jag är ett fucking psycho, ett överviktigt psycho".

Jag minns inte vad som fick mig att till slut resa mig men jag gick iaf som i trans till mamma där jag smög in med nycklar och somnade på soffan. Hon märkte ingenting förrän på morgonen. Under dagen försökte hon få tag på mig. Jag svarade inte för att jag var orolig för att hon skulle fråga hur jag mådde och jag orkade inte prata. När jag väl svarade så var det inte att hon undrade hur jag mådde utan hon ville bara berätta att vi måste avliva en fyrbent familjemedlem som hängt med sen jag var tonåring.

Imorgon blir det alltså veterinären. Jag hatar känslosamma stunder med min familj. Jag blir arg och vresig och de blir fumliga och tafatta.

Den här veckan började bra.

Dålig bloggerska

Tack för alla bra kommentarer. Håller helt med nostalchic om att någon som snackar skit om andra när de vänder ryggen till snackar säkert skit om dig när du själv vänder ryggen till.

Jag känner mig ful och smutsig när jag snackar skit. Men ibland lackar jag på människor och måste babbla av mig. Men oftast är det inte nära vänner jag lackar på utan snyltare, såna som bara vill rida på min våg och som äter upp ens arm när man sträcker ut handen.

De senaste veckorna så har jag inte kunnat varit tyst. Jag har ifrågasatt och pekat med hela handen så fort någon säger något jag reagerar på. Jag är trött på att nicka och släta över andras dumheter. Däremot finns det en person som är så enträget svart och vitt som vet precis allt, kan allt och gärna talar om för alla hur jävla bra hon är trots att hon uppenbarligen lider av grymma mindervärdeskomplex. Henne orkar jag inte ens kommentera för hon vill inte lyssna.

Jag är seg här på bloggen men jag har mycket att tänka på och göra. Jag är less på mitt liv och att hela tiden känna mig som smuts. Jag behöver känna mig nyttig men jag inbillar mig att folk skrattar åt mig bakom min rygg. Det låter dumt och paranoit men jag kan knappt se mig i spegeln.

Men jag har en jävla tur som har bra vänner som förstår och lyssnar. På det planet är jag lyckligt lottad.

Det vänder snart. Det måste det göra.

Kärlek

Telefonen ringer, sms skickas med jämna mellanrum men jag vill inte svara. Jag vill inte höra någons röst men jag måste för att styra upp inför en tripp i veckan.
Jag vet att jag lider av pms men nu har den här melankolin hållt i sig i flera dagar och oavsett om man vet varför så försvinner inte känslan.

Känslan är att ingen bryr sig. Jag är inte värd något. Ibland undrar jag om det är avsmak jag väcker hos människor men att det finns ett gäng "goda kristna" som tycker synd om mig nog för att försöka banka i mig en massa skitprat om hur fantastisk de tycker att jag är.

Det är ingen som bryr sig om jag kommer hem säkert eller inte. Det är ingen som frågar hur jag mår utan det känns mer som om de tycker att jag ska leva för dem.
De tar rygg på mig och räknar med att jag ska lösa vissa saker till deras fördel. De förväntar sig att jag ska ringa så fort jag tar ett steg utanför dörren. Om jag blir bjuden hem till någon så är det jag som skulle ha ringt alla dem som värden inte hört av sig till.

Sen finns de dem som bara tycks vara min vän för att det är gynnsamt. Tex med Micke så känns det som jag har blivit smörad för genom åren av kvinnor som hoppas på att jag ska curla vägen åt dem till Mickes sovrum.

Jag har inget jobb heller. Inga pengar.

Jag är den där stackars tjockisen som spelar allan och clown inför en skräckslagen publik.

Jag har huvudvärk och ingen älskar mig. Ingen älskar mig. Ingen älskar mig.
Det jävligaste är att jag bryr mig tydligen.

Mår jag dåligt skjutsar man iväg mig. Bort ska jag så att jag kan vara en behaglig vän som underhåller och inte är till besvär.

Det är så mycket falskhet omkring mig. Alla låtsas vara vänner med alla medan det snackas skit, huggs i ryggen och knullas friskt med varandra i "hemlighet".

Folk skvallrar till varandra vem de egentligen är kär i och hur mycket de kan stå ut med bara för att få den personens uppmärksamhet. Rykten sprider sig och alla vet utom den det berör för även skvaller har gränser.

Jag vill inte höra, jag vill inte veta för att jag föraktar er för att ni faktiskt har chansen att leva ärligt. Men ni tycker inte att det är värt det. Ensamheten gör att ni säljer er själ till förmån för någons uppmärksamhet om än bara när den andre är kåt.

Sen spelar ni teater och skrattar så högt ni bara kan så att ingen ska se er smärta. Smärtan över att inte få ensamrätt på den person ni och alla andra vet att ni älskar.

Det finns ingen nåd för varken er eller mig. Vi är lurade allihopa. Ingen som älskar dig, ingen som älskar mig och det driver oss till kompensation. Kanske hans kuk kan få mig att glömma att han träffar andra. Kanske inser han snart, trots att han inte älskar mig, att han kanske också nöjer sig med kompensation.

Men de älskar dig inte ändå. De bryr sig inte. Om du däremot bestämmer dig för att sluta lura dig själv så kommer ändå ingen att älska dig. Det är fel att inte tacka ja till kuk. Det är fel att hävda att du kan leva utan.

Ingen kan älska en sån som du.

Fullspäckat

Ursäkta särskrivningarna på förra inlägget som jag skyller på infogandet av bilderna som fuckade upp texten samt min lathet att rätta till det.

Jag har haft en spännande dag. Besök av god vän, besök på Lokala, bråk med ex och övertrasserat konto.

Men det jag är glad över just nu är att jag skrev till DK. Han svarade inte på mitt sista psykmeddelande och jag skrev ngt ärligt menat tillbaka. Det var fan det bästa jag kunnat gjort. Jag är så glad! Han var ärlig, jag var ärlig utan att det blev ngn pretentiös smörja som jag var rädd för från början.

Nu är allting klart och upprett och jag sitter med ett leende på läpparna. Inte bara för att jag vann i den bemärkelsen att jag fick mitt sagt utan för att vi hade en sån jävla givande diskussion som var riktigt rolig.

Sen är mitt lilla projekt igång som jag har tillsammans med C även refererad till som Mr Pitbull. Det känns roligt, överskådligt och spännande.

Summan av kardemumman: Jag är glad men pank. Var snälla och skicka pengar.

Minnen från åttiotalet

Jag orkar inte radda upp info om min fantastiskt roliga helg utan gräver istället ner mig i nostalgi.


Oskyldig choklad byttes till slut mot dödlig last.









Kontoren har aldrig varit tråkigare sen förlusten av dessa pennor med flytande motiv.



För den nätta summan av en tilltjatad femma så kunde man vrida ur en plastboll ur en maskin för att sedan få njuta av att se hur de här klibbiga jävlarna blev fulla av grus vid första försöket till att få upp något från marken med skiten.


En given leksak för den borne materialisten.


Eftersom jag var en tjock, ful unge som aldrig lyckades matcha mina manchesterbyxor med gluggen och hockeyfrillan och som aldrig skulle bli lika söt som flickan på förpackningen så gav jag upp tanken på att någon någonsin skulle fråga chans på mig och fäste dessa på mina My Little Pony´s istället.


Tack gud för dessa ergonomiskt korrekta gummiskydd som skyddade oss stackars barn från att drabbas av tidig artros.



Och sist men inte minst så bjuder jag på åttiotalstoner från min barndoms favoritfilm. God natt!

En ätstörds betraktelser

Känns fel att kalla mig ätstörd när jag faktiskt inte känt av matmonstret på evigheter förutom vid något litet enstaka tillfälle.

Var igår på äventyr med ett gäng tjejkompisar som slutade på krogen. En av dem är en sund och normalviktig kropp med en fin själ styrd av konstiga ideal som så många andra. Hon går nu för hundrade gången på en diet med obefintligt kolhydratintag vilket är galenskap om man kan något om kroppens behov.

Det intressanta är att hon igår var ett skolboksexempel på vad resultatet blir. Först började hon oja sig över vad hon skulle äta men tog till slut det vi andra åt efter att ha övertalat sig själv och alla andra att hon skulle kompensera med ett gymbesök dagen efter. Jag tänkte att fan vad skönt det är att inte längre känna att man måste göra sig förtjänt av att njuta och därmed hitta på en massa ursäkter för varför man vill vara en livsnjutare.

Därefter köper hon godis.

Kvällen närmade sig och lilla hon började med att beställa ännu mer mat på krogen. Inget fel med det. Jag åt lite nachos och kände mig rätt belåten. På vägen hem så "spårade hon ut" enligt sina egna mått mätt då hon beställde fet, kolhydratsrik mat på ett sjabbigt hak. Jag var fortfarande belåten efter mina nachos.

Hennes matintag igår var på intet sätt konstigt ur ett normalt perspektiv. Men hon själv kände sig ledsen över att hon misslyckats. Är det ett värdigt liv? En normalviktig person ska inte behöva känna skam för att hon har en kropp som talar om för henne vad hon behöver.

Hade hon istället för sin energifattiga diet ätit ordentligt på dagarna så hade inte hjärnan varit lika fixerad vid kolhydrater hela dagen. Det som är förbjudet blir dubbelt så intressant samt att hjärnan behöver kolhydrater och börjar därför tala om för dig att skärpa dig och därmed blir man fixerad på just den kost som man tror man inte borde ha.

Det finns naturligtvis mer medicinskt korrekta förklaringar på varför det blir som det blir. Men skärpning till alla er som inte äter kolhydrater. Det finns bättre sätt att gå ner i vikt på och ändå leva ett drägligt liv.

Själv känner jag mig piggare och gladare sen jag nu i flera dagar ätit ordentligt. Blodsockerfallen är besegrade och jag känner mig stark. Är det inte så man ska känna? Ni måste förstå att en bra kost ska få en att må fysiskt och psykiskt bra. Den ska få er att känna er friska, skärpta och energiska. En diet som får dig att känna dig utmattad, irriterad och (tro det eller ej) illaluktande är inte en bra diet. Och glöm för all del inte att mat och ångest inte ska höra ihop.

Ta hand om er själva, njut och inse att livet behöver inte vara en kamp mot kroppen. Din kropp har burit dig genom sorg, genom misslyckanden och dina egna bestraffningar. Den är ärrad av dina upplevelser och fungerar som en historiebok över ditt liv. Var snäll mot den istället för att straffa den. Tänk inte att den förtjänar fina kläder sen senare när den blivit lite mindre, brösten större eller huden lenare. Den förtjänar din kärlek idag och uppvakta den som om det vore det finaste på jorden.

Så låt nu era fantastiska kroppar föra er ut på roliga äventyr så här på lördagskvällen eller välj att ligga hemma på sofflocket och vila upp sig. Din kropp behöver dig!

Även jag kan drabbas av hurtighet

I ärlighetens namn så var jag riktigt ordentligt full i måndags. En sån där fylla då man vid hemkomst envisas med att sitta vid datorn som en drägglandes fällkniv, starta msn och sen ägna tio minuter bara för att hitta tangenterna h e och j. Kanske var det efter det som jag bestämde mig för att börja leva lite sunt med mat och sånt eftersom jag slarvat så inåt helvete vilket säkert gjorde mig mer mottaglig för en brakfylla.

Nu tänker ni kanske att leva sunt är lika med bantning och borttagande av delar ur kostcirkeln men i så fall känner ni mig inte. Nej med sunt menar jag ordentlig frukost, lunch och middag med två mellanmål. Jag har kollat på klockan för att förekomma mig själv och undvika blodsockerfall. När jag äter var tredje timme så mår jag prima. Min hjärna funkar, jag känner mig pigg och godissuget avtar.

Idag bestämde jag mig för att ta en långpromenad eftersom min rygg pajjar när jag bara häckar i soffan såna här regndagar. Det var uppehåll när jag gav mig ut men efter fem minuter öste regnet ner och automatiskt började jag jogga. Det var länge sen jag joggade och det kändes skitbra förutom att jag inte hade en bh på mig anpassad för studsrörelser vilket var mycket obehagligt. Men jag genomförde iaf 30 minuters intervall-löpning trots skumpande bröst och efter att mjölksyran tagit över min kropp så promenerade jag de resterande 30 minutrarna hem.

Mitt plötsliga infall tackar jag även min kost för. Jag märker hur trög jag blir så fort jag slarvar. Sen måste jag säga att det var riktigt skönt att springa i regnet. De varmaste dagarna går det ju knappt att promenera utan att riskera den plötsliga utmattningsdöden.

Som grädde på moset så gjorde jag en fantastisk pasta till middag med färska kryddor och squash. Det är inte ofta jag äter vegetariskt men det var riktigt gott.



Men räkna inte med att det kommer att drälla av såna här hurtiga inlägg i framtiden.